älskade underbara lillasyster!
Det är inte så muntert att jobba på Eniro i dessa dagar. Jag känner mig less. Anledningen till att jag har jobbat kvar i snart 4 år har varit att jag haft en massa bra kompisar här. Tyvärr har dessa kompisar en efter en droppat av...
- Tompa slutade för snart 3 år sen, sorgligate ögonblicket EVER. Vi hade många tråk-roliga kvällar i kylrummet tillsammans. Saknar dig fortfarande grev-jävel.
- Malin slutade för 2 år sen. Sjukt deprimerande. Har haft några av mina roligaste bakis-moments med henne på jobbet. Hon lyckades bland annat, efter en förmodligen jävligt blöt kväll, somna mitt i ett samtal med kund. Även förtjust i att sex-chatta på arbetstid.
- Erika slutade för 1,5 år sen. Detta var som ni förstår mycket jobbigt för mig. Vi bodde tillsammans, vi jobbade tillsammans, vi spenderade muchos fritid tillsammans. Plötsligt hade vi bara boendet och fritiden gemensamt. Totalt trauma.
- Mikkisen slutade i somras, för att satsa på en karriär som krabbmördare i Nörge. Denna kvinna har livat upp många tråkiga eniro-dagar med smaskigt skvaller och sjuka rövarhistorier. En svår förlust.
- Hanna slutade för 2 veckor sen. Detta tog kanske hårdast av allt. Det var jag som tipsade henne om att söka jobbet. Vi gick utbildningen tillsammans. Har varit i samma team nästan hela tiden. Var med om några riktigt sjuka team-fester i gryningen av våra telefonist-karriärer. Det var Eniro som gjorde att vi gick från att vara f.d. klasskompisar och kompis-kompisar till jättemegabra kompisar. När hon lämnade skutan kändes det som ett svek. Hjärtknipande.
Som om inte detta vore nog har flertalet av dom jag faktiskt tycker bra om på jobbet valt att sluta sista månaden. Har såklart ett par till på jobbet som jag tycker bra om, men dom är liksom BARA a r b e t s-kompisar. Inga man skvallrar med eller tar med på Hemköp för att köpa glass när man är riktigt uttråkad.
Vissa av tanterna på jobbet är jag ju heltjenis med med blir lite generations-skillnader där..
Sen finns det ju människor som man tycker om och som gjorde arbetsdagarna lite lättare att uthärda som helt enkelt, av någon outgrundlig anledning, inte ens hejar på mig längre. Sånt uppskattas ju alltid. Gulligt.
Jaja, det jag skulle komma till är att jag kom upp på jobbet, förberedd på 7 shitty timmar. Uttråkad och mobbad på gränsen till gråtfärdig, och vad händer då? Jo, in i kylrummet ( där jag självklart sitter helt själv, har ju inga kompisar ) glider min syrra in. Och hon har med sig CHOKLAD! Ingen äcklig marabou, utan finfin högklassig choklad från Åre Chokladfabrik. Fy fan vad du är bäst Erika! Du får en plats i himlen för din generositet. Älskar dig.
Så nu sitter jag här i 3 timmar till. Käkar pepparkakstryffel och längtar till julen. En vacker dag ska jag också gå med i fejsbok-gruppen: Vi som inte längre jobbar på Eniro118118. Sådetså!
Tackåhej
Martina
- Tompa slutade för snart 3 år sen, sorgligate ögonblicket EVER. Vi hade många tråk-roliga kvällar i kylrummet tillsammans. Saknar dig fortfarande grev-jävel.
- Malin slutade för 2 år sen. Sjukt deprimerande. Har haft några av mina roligaste bakis-moments med henne på jobbet. Hon lyckades bland annat, efter en förmodligen jävligt blöt kväll, somna mitt i ett samtal med kund. Även förtjust i att sex-chatta på arbetstid.
- Erika slutade för 1,5 år sen. Detta var som ni förstår mycket jobbigt för mig. Vi bodde tillsammans, vi jobbade tillsammans, vi spenderade muchos fritid tillsammans. Plötsligt hade vi bara boendet och fritiden gemensamt. Totalt trauma.
- Mikkisen slutade i somras, för att satsa på en karriär som krabbmördare i Nörge. Denna kvinna har livat upp många tråkiga eniro-dagar med smaskigt skvaller och sjuka rövarhistorier. En svår förlust.
- Hanna slutade för 2 veckor sen. Detta tog kanske hårdast av allt. Det var jag som tipsade henne om att söka jobbet. Vi gick utbildningen tillsammans. Har varit i samma team nästan hela tiden. Var med om några riktigt sjuka team-fester i gryningen av våra telefonist-karriärer. Det var Eniro som gjorde att vi gick från att vara f.d. klasskompisar och kompis-kompisar till jättemegabra kompisar. När hon lämnade skutan kändes det som ett svek. Hjärtknipande.
Som om inte detta vore nog har flertalet av dom jag faktiskt tycker bra om på jobbet valt att sluta sista månaden. Har såklart ett par till på jobbet som jag tycker bra om, men dom är liksom BARA a r b e t s-kompisar. Inga man skvallrar med eller tar med på Hemköp för att köpa glass när man är riktigt uttråkad.
Vissa av tanterna på jobbet är jag ju heltjenis med med blir lite generations-skillnader där..
Sen finns det ju människor som man tycker om och som gjorde arbetsdagarna lite lättare att uthärda som helt enkelt, av någon outgrundlig anledning, inte ens hejar på mig längre. Sånt uppskattas ju alltid. Gulligt.
Jaja, det jag skulle komma till är att jag kom upp på jobbet, förberedd på 7 shitty timmar. Uttråkad och mobbad på gränsen till gråtfärdig, och vad händer då? Jo, in i kylrummet ( där jag självklart sitter helt själv, har ju inga kompisar ) glider min syrra in. Och hon har med sig CHOKLAD! Ingen äcklig marabou, utan finfin högklassig choklad från Åre Chokladfabrik. Fy fan vad du är bäst Erika! Du får en plats i himlen för din generositet. Älskar dig.
Så nu sitter jag här i 3 timmar till. Käkar pepparkakstryffel och längtar till julen. En vacker dag ska jag också gå med i fejsbok-gruppen: Vi som inte längre jobbar på Eniro118118. Sådetså!
Tackåhej
Martina
Kommentarer
Trackback
