nu är det upp till mig.
Livet är så litet och skört.
Mådde inte bra igår. Tyckte synd om mig själv och somnade sent. Idag blev det tydligt att det inte är det minsta synd om mig. Mina obetydliga skitproblem är ingenting.
Dock önskar jag att jag fick stanna i sängen idag, ligga under täcket och gråta ut allt som gör ont och livets alla orättvisor. Räknar sekunderna nu tills klockan slår 19 och jag får skynda hem till min älskade syster och ge henne en kram!! Längtar efter henne, det gör jag alltid när jag inte träffat henne på några dagar.
I mitt svaga ångest- och bakistillstånd igår fick jag för mig att jag höll på att balla ur totalt. Idag när jag är nykter och utvilad kan jag bara konstatera att det är nån helt annan som har gjort det! Allvarligt, vad sysslar du med??
Det gör jätteont att se människor man älskar förändras, det gör mig förtvivlad men samtidigt känner jag att det inte är min grej att ta tag i. Det är sånt man har vänner till, det är då det är meningen att dom ska kliva fram och bara finnas där och se till att man gör det rätta. Jag är omgiven av såna människor, som enbart ser till MITT bästa och sätter sig själv i andra hand. Jag hoppas att du också är det.
Regnet smattrar mot fönstret och allt är grått. Inte konstigt att såna här inlägg är det enda jag får ur mig en sån här dag.
Lovar att peppa upp mitt humör lagom till lördag då vi drar till Kvärna igen... :)
Kram,
Tinta
Det finns inget kvar som kan chocka mig,
inga silverkulor som kan träffa mig.
Så många gånger slets min hud i bitar,
så många händer på mina bröst, men
de kan inte skada mig längre.
Så många ryck som drog mig neråt,
så många ord som sved som syra, men
de kan inte skada mig längre.
Han kan inte skada mig längre.
Nu är det upp till mig.
Tusen tack Martina för din gärning idag, helgen har varit grymt jobbig kundmässigt. Det blev faktiskt en liten snus både på lördagen och söndagen. Jag har väl en svacka bara. See you at work. Kram
